Astrid Lindgren

Härom dagen var det hundraårsjubileum för en av landets viktigaste och mest framstående författare och politiska opinionsbildare. Det ska verkligen sägas att Astrid Lindgren är en av de människor som jag respekterar och beundrar riktigt stort.

Men samtidigt är jag trött på allt daltandet. Så jag tänkte försöka se över henne lite objektivt, vilket naturligtvis inte är en lätt sak.

”Jag är en gammal människa som är både döv och halvblind och nästan helgalen också”, sa hon en gång, vilket naturligtvis inte stämde… Men det var listigt sagt, och kanske även en realistisk värdering av politikernas syn på henne. För om hon inte varit en gammal människa, starkt respekterad och uppskattad världen över, hade hon garanterat viftats bort som ”skogstokig”.

Så länge hennes politiska agenda gick ut på att peta bort sossarna från tronen och protestera mot knäppa skattelagar hade nog karriärpolitikerna respekt för henne, men att hålla på och vurma för djur och natur? Nej, då är man skogstokig. Och bästa sättet att slippa det epitetet kanske är att själv påstå att man är mer eller mindre galen?

Jag hade i flera år planer på att kontakta henne, men det blev aldrig av. Det kanske var lika bra, för jag hade viljat ställa frågor som kanske kan verka dömande, men som egentligen bara rör fakta.

Till exempel det här med sonen. Hon stack ju till Stockholm och jobbade där, men födde sonen i Köpenhamn och lämnade honom i några år hos en fosterfamilj. Men alla pengar gick åt till att resa och hälsa på sonen. Varför inte göra saken lite enklare och bo åtminstone i samma stad som sonen, så hon hade kunnat träffa honom varje dag men ändå slippa betala för resor? Det har jag undrat över mycket.

Och varför kunde sonen inte bo hos hennes föräldrar? Ja, det var säkerligen fullt av skvaller i Vimmerby, men ändå… Att få bo i Bullerbyn hade väl varit värt att betala med skvaller?

Sen kommer giftermålet. Astrid Lindgren har själv sagt att hon aldrig var kär i sin make. Överhuvudtaget verkar det som om hon aldrig var kär i någon alls. Det framställer henne som en så kallad lycksökerska eller guldgrävare att hon gifte sig med chefen utan att ens vara kär i honom. Hon hade visserligen goda skäl att gifta sig: Nu kunde hon ta hem sonen. Men om det var så, att maken valdes ut som ett sätt för Astrid att få det bättre ställt och kunna ta hand om sitt barn: visste han då om det? Eller trodde han att hon älskade honom? Det är något jag funderat över i många år…

Astrid Lindgren sägs ofta ha varit ”en sorts värsting” i tonåren. Det vore verkligen intressant att veta om hon var det på riktigt, en sån där typ som super och dräller omkring och stjäl och ställer till det, eller om hon bara var som tonåringar är mest… Jag tror inte att dagens normala tonåringar skulle betraktats med blida ögon i Vimmerby när Astrid Lindgren var ung, men jag tror inte heller att ungdomen på den tiden egentligen var så oerhört mycket frommare än nu.

Det är sådana saker jag hade viljat fråga henne om, och nu är det kört med den möjligheten. Sensmoralen är alltså att inte skjuta upp till morgondagen vad man kan skjuta ned redan idag. Fast vi väntar med sensmoralen, vi tar en titt på biblografin.

Feministerna vill gärna ta åt sig Astrid Lindgren som en av dem, och påpekar jämt och ständigt att alla hennes kvinnliga karaktärer var starka. Förutom att det inte stämmer, vi har ju alltid den där hispiga och skrockfulla pigan Lina exempelvis, så var inte speciellt många av hennes karaktärer klena mesar överhuvudtaget. Det finns förstås konstiga utstickare som Skinn Skerping, som visserligen var hemskast av alla spöken i småland, men som ändå dog just för att han var en sån lallande fåne.

Så visst, det finns alltid klena såväl som starka karaktärer, men jag skulle inte säga att Astrid Lindgrens kvinnliga karaktärer är starkare än hennes manliga. Och till feminister som ändå hävdar motsatsen kommer jag med tipset att läsa Astrid Lindgrens första bok, Britt-Mari lättar sitt hjärta. En mycket typisk flickbok av sin tid.

Den borde för övrigt alla läsa som är intresserade av Astrid Lindgren, för den är något av ett sämre tidigare manuskript till Vi på Saltkråkan. Saltkråkan var ju ett beställningsjobb ifrån Sveriges Television, och skrevs väl inte som bok förrän efter att den åtminstone börjat filmas, men eftersom en hel del av såväl händelser som karaktärer ur Britt-Mari lättar sitt hjärta återkommer i Saltkråkan, får man nog ändå säga att Saltkråkan på sätt och vis var Astrid Lindgrens första bok.

Det ni!

Detta inlägg publicerades i Historiska sagor och sagolika historier och märktes . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s