Det är nu de fräsha kokosnötternas period.
För att veta om de verkligen är fräsha, ska man skaka på dem. Skvalpar det, är det förhoppningsvis kokosmjölk som skvalpar, och då är det mycket större chans att de är fräsha än annars. Och av någon anledning är de bara det en kort del på året, så jag begriper inte hur Papillion kunde leva på i stort sett enbart kokosnötter i flera år.
Sen får man ju inte heller glömma att man blir ganska dålig i magen om man vräker i sig för mycket kokosnötter, speciellt om man inte äter något annat. Det är bara fräsha, färska kokosnötter som är goda. Torr kokos är äckligt. Men tillbaka till Papillion. Hur bar han sig åt för att öppna kokosnötterna där i fängelset egentligen?
”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”, sjöng Povel Ramel. Han dog i år, vår store folkskald. Han, Evert Taube och Carl Bellman. Eller tja, de andra två dog ju tidigare. Hur som helst, om Povel Ramel också levt på enbart kokosnötter skulle han nog dött tidigare.
Men så svåra är de inte att öppna- jag brukar borra ett hål först, så man kan hälla kokosmjölken i ett glas. Sen slår jag sönder kokosnöten med en hammare, med ett rejält hårt golv som underlag. Det går fint som snus (det där är för övrigt bara ett ordspråk- snus är ju inte det minsta fint.).
När jag var liten, på 70-talet, brukade vi köpa en kokosnöt om julen. Det var väldigt spännande tyckte jag. Så drack vi lite kokosmjölk. Jag minns inte om vi åt något, men troligen gjorde vi inte det, för numera vet jag att mina föräldrar brukar hänga upp en kokosnöt i äppelträdet åt småfåglarna om vintern (fast de slår sönder den först).
Man kan även göra kokosolja och smeta in sig med den, det ska vara nyttigt för huden.
”Ta hand om dig.”
Maniac Media 