Försäljare

Jag cyklade över Backaplan och kom in på någon mysko bakgata till adressen jag fått via telefonen. Det här var på den tiden jag tog mig an nästan vilka smutsiga jobb som helst, allt för att min fästmö skulle kunna plugga till läkare utan studielån.

När jag väl hade kommit in på ”kontoret” väntade jag mig att de skulle vilja intervjua mig och kolla in min ”CV” (på den tiden kallades det ”meritförteckning”), men nejnej, icke.

Det dök upp en stressad gubbe som inte kunde tala ett ord svenska. Han sa på engelska att jag kunde hänga med en av deras försäljare ut dagen därpå och kolla upp jobbet. Det lät ju lovande, tyckte jag. Hur kunde det vara så otroligt lätt att få en anställning?

Dagen därpå hamnade jag i en bil med försäljaren ifråga samt ytterligare en arbetssökande. Nu skulle vi få se vad själva jobbet handlade om.

Resan gick till industriområdet i Lindome. Där sprang försäljaren omkring till de olika företagen med oss arbetssökande i hälarna. Vad skulle säljas? Jo, det visade sig vara skräp. Någon sorts plastiga leksaker, ungefär sånt man kan hitta på McDonalds om man skulle köpa barnmenyn.

Affärsidén var att lägga skräpet hos företagen ”så de anställda kunde titta på det en vecka”. Om då någon anställd plockade hem det och lät sina barn pilla med skiten, då satt de fast. Då var ”leksakerna” sålda och nästa vecka fick de betala. Fast tyvärr var det inte detta som var det riktigt fula.

Det är ju ganska vanligt att en försäljares lön bygger på provision. Det här företaget betalade inte någon lön överhuvudtaget. Om man sålde deras skräp, fick man behålla en del av inkomsten. Fick man inget sålt, tough shit, då fick man svälta. Seriös anställning? Nä.

Jag skulle ju lika gärna kunna springa omkring och sälja mina egna produkter om jag ändå inte får någon lön alls från företaget.

När jag berättade min åsikt, fick jag inte ens följa med i bilen hem, utan fick ta tåget.

Tyvärr tror jag att den här typen av ”yrken” inte är speciellt ovanliga. Folk vill så oerhört gärna vara ”anställda” att de är det trots att det bara är bluff. Och allt detta beror på den där stressen om att alla ska jobba. Därmed innebär det att det är för många som jobbar. Ena dagen grävs ett dike, nästa dag skyfflas det igen. Allt för att hålla folk pysselsatta.

För vem har egentligen någon glädje av att det springer omkring folk och säljer värdelösa plastleksaker för 50 kronor, som inte ens tagit en krona att tillverka, men däremot inneburit en hel del miljöföroreningar under sin resa från Kina med båt och lastbil?

Detta inlägg publicerades i Samhället och Skamhället och märktes . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s