Påträngande dörrknackare

Lördags låg jag och sov i lugn och ro medan jag väntade på att några vänner skulle komma på besök. Jag hade väntat mig att de skulle dyka upp före 12:00, och när klockan närmade sig 16:00 bestämde jag mig irriterat för att jag kunde ju nanna sängen en stund medan jag väntade.

Sagt och gjort, men en timme senare ringde de på. Trodde jag. För det var inte de (en av dem kom runt 18:00 och nästa ytterligare två timmar senare), utan två okända herrar. Normalt sett öppnar jag aldrig dörren för främligar, men nu trodde jag ju inte att det var några främlingar, och eftersom jag var mosig i ögonen efter sömnen såg jag inte klart i titthålet.

Som tur var såg herrarna att jag var mosig i ögonen när jag flängde upp dörren, så de började sin presentation med att fråga om jag låg och sov. Jag svarade därför ärligt:

”Ja, jag låg och sov, och nu går jag och lägger mig igen.” Oartigt och bryskt, visst, men varför skulle jag stå och tjafsa med Jehovas? En av dem stack in en sån där jobbig lapp i handen på mig, som hamnade i pappersåtervinningen.

Jag har ett stort problem med artighet: Jag är alltid mycket artigare än jag har lust med. Det här var första gången jag av ren tur smällde igen dörren efter att ha öppnat den, även om det inte finns någon orsak att låta bli. Om en ovän till mig säger hej när vi möts på stan, hoppar det nästan alltid ut ett hej ur munnen på mig också, av en ren impuls, fast jag egentligen borde säga:

”Varför hälsar du på mig? Vi gillar ju fan inte varandra.”

Självklart ska man inte vara oartig i onödan, men inte heller oärlig. Mina fiender vet vad jag tycker om dem, och de vet att jag vet vad de tycker om mig, så det finns ingen anledning för dem att hälsa på mig. Och Jehovas vet vad folk i allmänhet tycker om att de går omkring och ringer på och stör, men ändå gör de det. Och varför? Det får ju ändå inte plats speciellt många personer i deras paradis.

Fast alla Jehovas är inte missionärer, även om de kanske måste. Jag arbetade en gång i tiden som kamratstödjare i en högstadieskola, och där fanns det en kille i årskurs 7 som var Jehovas vittne. Men han höll käft om det.

Ganska klokt, med tanke på att han gick i högstadiet. Han hade en polare som brukade skämta retsamt med honom om att han var Jehovas, och det gillade han inte. Jag gissar att det kan ha fått honom att inse hur hans liv kunde sett ut om han försökt tvinga på folk sin tro.

Jag gillar i allmänhet inte religioner (förutom av rent intresse ibland), men jag hatar religioner som går ut på att ”frälsa” andra människor som inget ont gjort.

God jul.

Detta inlägg publicerades i Samhället och Skamhället. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s