De Förlorade Barnens Värld

Min vanliga åsikt om familjer, barn, jobb, kärlek och sånt där krångel är att det var bättre förr. Jag säger inte att det var bra, men bättre. Nu är den allmänna ordningen att alla ska jobba livet av sig och göra storkarriär, och samtidigt ska de föda en massa barn till världen är det meningen, barn som de inte har tid med och barn som är alldeles för många ändå i vår överbefolkade värld.

Barn som inte har några föräldrar, eftersom föräldrarna är upptagna med att arbeta hela tiden. Det anses inte fel här i Sverige, tvärtom, det anses fel om föräldrarna stannar hemma och tar hand om sina barn. Barnen måste gå i alla möjliga olika sorters daghem, förskolor och liknande för att samhället ska tycka att de uppfostras till sociala medborgare. Annars är det synd om barnen- trots att det väl snarare varit ganska naturligt i milliontals år att barn blivit uppfostrade och omhändertagna av sina familjer istället för av samhället.

Och som om det inte vore nog mycket problem med barnen att samhället vill slita isär familjerna, vill även föräldrarna allt oftare göra det. Det är inte så viktigt längre här i vårt land för personer som gemensamt har fört en annan människa till världen att hålla ihop.

Familjer är trasiga. Barnen är ensamma intvingade på dagis och föräldrarna slåss och bråkar om vem som ska få ha dem- fast ingen av dem egentligen vill ta hand om dem ordentligt iallafall. Därefter får föräldrarna tag i nya personer att älska- en liten stund- och barnen får halvsyskon. Och sen börjar det om igen. Barnen har massor med halvsyskon och en hel del plastsyskon och plastföräldrar- eller ”bonussyskon” och ”bonusföräldrar”, som personer mer positivt inriktade till den här sortens uppväxt ofta brukar kalla det.

Men hur många föräldrar eller syskon, må de sen vara hela, halva eller av plast, som barnen än har, så är det daghemmet som är barnens riktiga hem, och arbetet någonstans utanför boendet som är föräldrarnas. Så därför finner jag vårt samhälle som kallt, ensamt och trasigt.

Men det finns ändå alltid samhällen där det är värre! Jag såg på Dumburken för inte så längesen om barn ute på landet i Kina. De levde totalt ensamma och träffade kanske sina föräldrar en eller två gånger om året. Föräldrarna hade nämligen rest till storstäderna för att arbeta och tjäna pengar- pengar till familjen.

För mig är det en extremvariant av vad som sker här i Sverige. Vad i helvete är det för vits med att tjäna pengar till en familj som ändå inte finns?

Detta inlägg publicerades i Samhället och Skamhället och märktes . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s