Efter katastrofen

Jag roar mig med att läsa en artikel om postapokalyptiska rollspel för tillfället. Detta läsande väcker en tanke för mig: Varför betraktas ”katastrofen” nästan alltid som något… katastrofalt?

I nästan alla postapokalyptiska filmer förekommer en längtan tillbaka till det moderna samhället och en strävan efter att återställa det- trots att det oftast var just det moderna samhället som utlöste katastrofen ifrån början.

Under hela mänsklighetens existens har den ena civilisationen efter den andra skapats, blomstrat och gått under. Kanske är det så att mänskligheten i sig själv är en katastrof? Vi är ju iallafall helt klart självdestruktiva.

Och även om så många har lockelsen efter en postapokalyps och inser romantiken i den, måste där ändå petas in en ful brasklapp om att det är dagens västvärldssamhälle som är mänsklighetens blomstring och att det är dit vi alltid ska sträva.

Men jag säger emot! Vår civilisation är allt annat än eftersträvansvärd. Den är sjuk och det är därför som ”katastrofen” inte vore en tragedi, även om den skulle innebära mycket sorg, utan en räddning.

Inte en evig räddning naturligtvis. Efter några hundra eller tusen år skulle människorna ställa till det för sig igen, det verkar vara oundvikligt.

Men tänk ändå. Efter katastrofen. Vad skulle det innebära?

Jo, just det: Ingen katastrof att vänta på, eftersom det vore efter katastrofen. Och det vore väl skönt?

Detta inlägg publicerades i Samhället och Skamhället. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s