Supar-nanny *hick*

Idag gjorde jag misstaget att mot bättre vetande se vidare på ”Supernanny” när jag råkat zappa in där. Supernanny är ett brittiskt program där en tant åker ut till jobbiga familjer där allt är kaos, och ser till att barnen tvättar sig bakom öronen och blir hjälpsamma och trevliga.

I programmet jag såg hade föräldrarna sett till att sätta sju barn som de inte kunde hantera till världen. Eftersom föräldrarna verkade ganska unga hade de säkert fått äldsta dottern redan i tonåren, för hon var tonåring själv.

De övriga verkade dock allihop vara mellan nyfödd till sju år. Skrikiga, gapiga och jobbiga. Fullt av leksaker och kläder överallt.

Det är då Supernanny behövs!

Varför då, kan man fråga sig. Ungar är skrikiga och jobbiga och slänger leksaker omkring sig, och det där handlade om sju stycken.

Men Supernanny lärde beskäftigt modern i familjen hur riktigt bra föräldraskap går till. Man ska aldrig svära, aldrig någonsin. Svordomar är dåligt. Ännu sämre är det om barnen svär. Usch. Men allting ordnar sig med en positiv attityd och lite listig uppmuntran.

Fast den där mamman orkade inte med den positiva attityden så länge med alla jobbiga ungar omkring sig. Hon både skrek och svor. Supernanny visade en inspelning av detta för mamman och pappan i familjen och mamman såg gråtfärdig och skuldmedveten ut. Pappan sa att han tyckte det var den värsta sortens föräldraskap.

Personligen skulle han åka iväg och kriga i Irak i ett och ett halvt år, såvida han inte råkade dö av allt krigande, för då skulle han inte komma tillbaka alls. Det där var en sak som hans äldsta dotter bekymrade sig över mycket, men Supernanny verkade inte bry sig.

Trots att hon var Supernanny verkade hon inte tycka att det var dåligt föräldraskap att ge sig iväg i ett och ett halvt år från sju ungar, varav flera inte ens skulle minnas vem man var när man kom hem. Men det tycker jag.

Det är en sak om ens land har blivit ockuperat, men det är en helt annan sak om det är ens eget land som är iväg och krigar. Om man har gjort valet att ha familj tycker jag inte man ska ha ett yrke där man skickas iväg i åratal med en större risk att dö än i de flesta andra yrken. Det kvittar egentligen om man har ett barn eller nitton, principen är densamma. Det är dåligt föräldraskap.

Barn har behov av sina föräldrar. Det är inte hela världen om föräldrarna svär eller om barnen får sig en utskällning ifall de ställt till med något sattyg. Det är inte den värsta sortens föräldraskap. En dålig sort av föräldraskap är förstås att misshandla sina barn. En annan riktigt dålig sort är att överge dem, som den här karlakarlen gjorde.

Skål för foster-landet, Suparnanny!

Annonser
Det här inlägget postades i Dumburken och annan media. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s