Bloggträsket

Alla kan bli bloggare. Det tycker jag är bra. En tonåring kan snabbt bli såväl landets mest besökta bloggare under namnet ”Blondinbella” som en lika hatad B-kändis som om hon var en storbröstad Big Brother-deltagare.

Det där sista förstår jag mig inte riktigt på. Inte för att Blondinbellas blogg är min grej, faktum är att jag aldrig läst den. Men varför hata Isabella Löwengrip bara för det? Det är väl bara att strunta i henne och läsa andra bloggar som man tycker är mer intressanta?

Jag tror att de som hatar henne bara är avundsjuka för att hon lyckas som bloggare och inte de. Det kan jag gott förstå, för det är inte lätt att bli uppmärksammad i ett gytter av bloggare varav de flesta mest skriver rappakalja.

Men det går även att gå andra vägen i karriären, och bli bloggare på grund av att man är en hatad B-kändis istället för tvärtom. Så var det med Linda Rosing. Jag läste på en löpsedel att hon skulle tjäna en million kronor om året på det.

Jag kan bara säga: grattis. Jag skulle gärna tjäna pengar själv på att vara bloggare, och även om jag själv inte har koll på Rosings arbete som skribent är jag självsäker nog att tro mig om att vara bättre, samt fördomsfull nog (trots att jag inte ens anser mig ha fördomar) att tro att Rosings egen bästa professionalism är och förblir att vara före detta Big Brother-deltagare.

Trots det, anser jag inte att hon inte förtjänar den höga lönen. Tillgång och efterfrågan! Om det finns tillräckligt med personer som vill besöka hennes blogg kan jag bara återigen gratulera.

Det finns även andra välbesökta personer i bloggträsket. Det finns tanter som Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar som skriver förvirrade inlägg om sina mörka BDSM-fantasier om hur de vill bli slagna i ansiktet av 20 år yngre latinare, med förslag om otrohetsaffärer som tips på hur man bäst lyckas med livslånga äktenskap.

För den som läst deras blogg känns de misstänkt fulla och pårökta, även om bloggen lyckades med vad inlägget högst sannolikt verkligen gick ut på- att få många besökare och att bli omtalat- och även med vad de nog skyller på som ett mer ”seriös” mål: att ”skapa debatt”.

Båda sakerna fungerade nämligen, konstigt nog, eftersom blogginlägget bara känns som förvirrat fyllesnack, lite smålustigt, men inget att egentligen bli upprörd över eftersom det bara var smörja och inget vett någonstans. Tanterna har skrivit en artikel som kunde ha skrivits av elvaåringar och blivit uppmärksammade till och med i gammelmedia.

Just när det gäller den starka belysningen på de virriga tanternas blogg beror den sannolikt på att också de redan var kända innan de skrev den. Jag tror inte att min egen blogg skulle uppmärksammas ens en hundradel så starkt oavsett vad jag skrev för dumheter. Det är synd.

Samtidigt skulle jag iallafall inte ha skrivit något idiotiskt enbart för att ”skapa debatt”. Jag skriver bara vettiga saker som jag kan stå för, alternativt äkta parodi och sarkasm.

Vad är det nu jag vill komma fram till? Jo: Det lätta med att blogga är samtidigt det svåra, för eftersom vem som helst kan blogga bloggar så många att det kan kännas omöjligt att inte drunkna oupptäckt i bloggträsket.

Detta inlägg publicerades i Dumburken och annan media och märktes , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Bloggträsket

  1. Pingback: Isabella Löwengrip | Maniac Media

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s