Sju barn i sandlådan

Jag såg partiledarna sitta och bråka i Dumburken- eller om vi kanske borde kalla den för Sandlådan i deras fall. Hjälp, vilket tramsigt spel för gallerierna. Alla partiledare i riksdagen spelar efter samma regler- kanske är det därför de är så rädda för att somliga andra partier ska få vara med och leka?

Miljöpartiet har ju tvingat de andra att låtsas bry sig om miljön, och kommunisterna har tvingat alla att låtsas vara ”feminister”. Fler nya regler än så får nog helt enkelt inte plats i regelboken.

Alla politiker i riksdagen verkar vara mer eller mindre likadana. Orsaken till att de bråkar med varandra är nog mest för att vanligt dumt folk inte ska fatta att de egentligen trivs rätt bra tillsammans i Sandlådan. En sådan insikt skulle kunna innebära att någon annan bråkstake placerades där bland dem, och så kan vi ju inte ha det.

En viktig regel i spelet är alltså att politikerna ska håna varandra. Problemet är dock att eftersom de egentligen har samma åsikter, tar idéerna snart slut över vad de ska håna varandra för. Alltså är det något de får dela på.

Nu satt alltså Mona Sahlin tillsammans med sina vapendragare och sa att de minsann ska ordna ett regeringsalternativ som blir en rödgrön allians. Detta är två år före nästa val. Den så kallade borgaralliansen hånade dem och sa att hur ska de kunna regera tillsammans när de inte är överens om saker och ting?

Ja, säg det. Vi som var med för bara några år sedan när de fyra blå musketörerna stolt gick ut med att de skulle samarbeta, minns att på den tiden hade de ganska svårt för att komma överens om saker och ting, och på den tiden var det den nuvarande oppositionen som hånfullt skakade på huvudet.

Roligt va, att samma personer kan dela på varandras argument mot varandra?

I debatten om mamma-pappa-barn framförde Göran Hägglund det kloka argumentet att staten inte ska lägga sig i hur folk vill ta hand om sina familjer. De andra tyckte att staten ska bestämma, så att alla säkert byter precis lika många blöjor.

Men nu är det ju en gång för alla så att de flesta politiker är inte så kloka, så om de har kommit på ett klokt argument måste alla få vara med och dela på det. Vi kan kalla det en form av kommunism.

Hur som helst var det så, att i debatten om äktenskap, användes exakt samma argument, fast den här gången av de andra, mot Hägglund. Han var den ende som envisades med att tycka att staten ska bestämma vilka man ska få gifta sig med.

Det är synd att de där politikerna inte är kloka nog att komma fram till att civilstånd överhuvudtaget inte borde vara en statlig angelägenhet. Men det är väl återigen på grund av reglerna i Sandlådan- vissa regler måste helt enkelt följas, det bara är så!

En annan sådan regel är vad politikerna ska kalla varandra. Den FRAshistiska alliansen blev till exempel gång på gång kallad ”nyliberal” av Lars Ohly– mannen som tragiskt nog är boss över riksdagens för tillfället mest liberala parti (åtminstone gällande vissa frågor)… Det finns inget liberalt parti i Sverige, utom möjligen Piratpartiet.

FRAshisterna skröt om hur duktiga de var med att få folk att komma in i arbetslivet, medan Sahlin om och om igen påpekade att de istället borde höja skatten för folk som tjänade över 30 tusen i månaden. Att de allihop tjänar betydligt mer än så, höll alla tyst om. Det var nog ytterligare en bra regel som ingen vill bryta: Politiker i riksdagen ska ha tillräckligt med pengar för att kunna använda dem som dasspapper.

Tallyho!

Detta inlägg publicerades i Dumburken och annan media och märktes , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s