Samhällets fördomar mot kannibaler

Såhär precis när BDSM, transsexualitet och somlig fetischism inte längre klassas som psykiska sjukdomar, är det verkligen ironiskt att vissa andra fetischister fortfarande fördöms.

Nu tänker jag på Armin Meiwes, kannibalen från Rotenburg. Och kanske tänker jag ännu mer på Brandes, Meiwes så kallade ”offer”.

Vem av herrarna är främst ett offer? Den som fick sitt livs önskan uppfylld, eller den som blev satt i fängelse på livstid? Naturligtvis var varken Brandes eller Meiwes ett offer så länge det rörde någon av dem. De var ju båda med om planeringen och utförandet av styckningen och uppätandet av Brandes.

Meiwes är däremot ett offer av samhället. Kannibalism är tabu för samhället, och därför måste Meiwes sitta i fängelse resten av livet. Att han inte är farlig är oväsentligt, och att han inte mördat någon är ännu mer oväsentligt. Men om samhället inte förstår sig på kannibalism, förstår sig samhället ännu mindre på fagofiler såsom Brandes- människor som helst av allt längtar efter att bli levande uppätna. Det där är något som samhället varken kan eller vill förstå sig på.

”Bli levande uppäten?! Men kom igen, då måste man ju vara sjuk i huvudet!”

Nu är det ju förstås olika lagar i Sverige och i Tyskland. Kanske diagnostiseras inte fagofiler som sjuka här i landet längre, nu med de nya lagarna? Det kan isåfall innebära att rent lagligt skulle Meiwes varken sitta i fängelse eller på mentalsjukhus om hans ”brott” utspelat sig idag, i konungariket Sverige.

Men det där är högst sannolikt bara önsketänkande. Man kan ju önska att samhället vore mer liberalt, och gick efter regeln att allt var okej sålänge alla inblandade var med på vad som skedde. Men så är det inte, och så kommer det aldrig att bli.

Människor som Meiwes och Brandes kommer därför aldrig att vara välkomna in i samhället. Om de betraktas som annat än sjuka innebär det att de betraktas som onda. Därför hamnar människor som Meiwes i fängelse, medan människor som Brandes går omkring år efter år och längtar efter något som aldrig kommer att ske- trots att ingen av dem vill någon annan något ont.

Idag står Meiwes vackra korsvirkeshus och förfaller, medan nämndemännen som dömt honom till livstids fängelse går i terapi efter att ha sett filmen han och Brandes gjorde. De medger att Brandes visserligen visar med all tydlighet i filmen att det var han som bestämde, att Meiwes faktiskt frågade flera gånger om han inte skulle ringa efter en ambulans, men att Brandes avböjde.

Men ändå. Dessa nämndemän tyckte att filmen var läskig, så läskig att de bröt ihop. Personer som har brutit ihop är väl inte så lämpliga att lägga domslut, men samhället i stort är nog ändå belåtet.

Rättvisa har skipats- för lugnet är återställt och allt är som det ska igen.

Detta inlägg publicerades i Samhället och Skamhället och märktes , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s