Äventyr i förorten

Klockan närmade sig 21:00 om aftonen den 13 maj i Guds år 2009. Jag förstod att det var dags att bege sig till Favoritbutiken Lidl (nåja, det kanske inte är någon favoritbutik, men man får inte vara kräsen när det är den enda att välja på) för att hinna slösa bort några av mina surt förvärvade slantar på godis och chips.

Sagt och gjort, promenaden ledde ner mot Gärdsåstorget.

”Ey, kompis, har do en krona?”

Torgets officielle tiggare var framme och trakasserade mig med sin vanliga dumma fråga. Han borde verkligen lärt sig vid det här laget att jag inte är hans kompis och att jag aldrig har någon krona åt honom.

Som alltid svarade jag bara ”nej” och gick vidare i förhoppning om att han någon gång ska begripa, och var snart inne i Favoritbutiken.

Som vanligt när kroppens dum-autopilot tycker det är dags för mer socker och fett, plockade jag raskt ihop mer skräp än jag skulle orka proppa i mig på tre dagar, och ställde mig sedan i kön bland de övriga skräpköparna.

Då hände det. En röst hördes i butiken, en desperat röst som försökte låta arg men bara lät ynklig:

”Nej! Sluuta istället! Allvar! Jag polisanmäler!”

Detta hördes om och om igen på hederlig göteborgska, men det var ingen hederlig göteborgare som ropade. Alla i butiken fick nu ett spännande skådespel att betrakta: En pundare på vingliga ben försökte göra sig fri från ett starkt butiksbiträde och springa iväg. Detta gick inte lättare eftersom han i ena handen höll en stor, tung väska som han försökte hindra butiksbiträdet att komma åt. Och svårare blev det, när ytterligare ett butiksbiträde gav sig in i striden.

Men pundaren hade sannolikt större önskan för sin frihet än butiksbiträdenas gemensamma önskan att hålla fast honom i väntan på Farbror Blå, för han lyckades dra iväg med dem båda ända till butiksporten.

En snubbe i kön bakom mig mumlade till sina polare:

”Jag har inte slagits på länge, funderar på att gå ut och hjälpa dem…”

En tonårsbimbo utbrast teatraliskt:

”Allvarligt talat, varför går ingen ut och hjälper dem?!”

Ja, varför gjorde ingen det, kan man fråga sig? Varför gjorde hon det inte själv, om hon tyckte det behövdes? Det var inte precis så att butiksbiträdena låg i underläge- två friska starka karlar mot en pundare. Om någon hade gått ut och sänkt pundaren för att göra dagens goda gärning och hjälpa två hårt arbetande medmänniskor, hade detta högst sannolikt inte betraktats med blida ögon av Lagens Långa Arm. Dessutom hade man ju riskerat att få en smocka själv.

Bäst att hålla sig till rollen av objektiv betraktare.

Efter ytterligare många hot om att han skulle polisanmäla butiksbiträdena, gav pundare upp hoppet för sitt stöldgods, släppte väskan och lyckades göra sig fri och springa sin kos. Väskan var fullproppad med godis.

Detta kvällsäventyr har egentligen inget speciellt att göra med varesig Lidl eller förorten, utan är en vanligt förekommande del av livet i ett mänskligt samhälle. Med det menar jag inte att samhället är spännande och fullt av fart och fläkt och nya överraskningar bakom hörnet, jag menar att det mest är tragiskt…

Detta inlägg publicerades i Dagligt flum och märktes , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s