Sven Bergersjö- psykiskt störd?

Efter min senaste kolumn, var det någon tomte som beslutade sig för att försöka nedvärdera mig genom att anklaga mig för att vara psykiskt störd. Det var inte första gången någon kallar mig idiot, och det var inte heller med de bästa argumenten.

Den här människan använde den vanligaste akademikerretoriken: att svänga sig med så många branschord som möjligt. Det fungerar naturligtvis inte lika bra på internet som i en talarstol, eftersom man här har tillgång till google och ingen därför behöver känna sig underlägsen för att han eller hon inte vet vad ett visst ord betyder…

”Diagnosen” jag fick var dock väldigt intressant, eftersom den visar dels att den här människan vet vem jag är, och dels att han eller hon skulle vara duktig på att skriva horoskop, eftersom en liknande ”diagnos” skulle passa ganska bra på de flesta människor, utan att för den delen göra någon av dem mentalt sjuka.

De störningar jag enligt den här hobbypsykologen har är narcissism, histrionism och paranoia… Detta känns säkert mycket möjligt för människor som inte känner mig så bra, ifall de letar efter någon orsak till att jag är en idiot, om de nu skulle anse detta. Men när man tittar närmare på det, då staplar sig den ena motsägelsen ovanpå den andra och blir snart ett torn som välter. Om man börjar med att titta närmare på narcissistisk personlighetsstörning till exempel, så ska jag ha en brist på empati.

Nu är det förstås svårt att bevisa över internet för någon som inte känner mig att jag har empati så det räcker och blir över, det funkar liksom inte bara att påstå det. Därför får det tyvärr räcka med att säga: det är antagligen där dessa påståenden tagna ur luften haltar mest av allt…

Jag ska även ha en grandios självbild, vara besatt av fantasier om obegränsad framgång, tro att jag är speciell och unik och bara kan bli förstådd av andra högstatusmänniskor eller institutioner, kräva stor beundran, ha oresonliga förväntningar om speciella förmåner, utnyttja andra för att nå mina mål, vara avundsjuk på andra eller tro att andra är avundsjuk på mig samt uppvisa arrogans samt hotfulla beteenden eller attityder.

Låt se… Jag är mycket osäker på vad det skulle vara för något speciellt med min självbild. Även om jag är nöjd med mig själv som person, kan jag inte påstå att jag tycker att jag gjort några fantastiska framsteg här i livet… Jag lever ett vanligt tråkigt liv som vem som helst, och skyller inte orsaken till detta på någon annan än mig själv. Jag kan rentav gå så långt som till att säga att jag antagligen är familjens svarta får.

Och så fantasier om obegränsad framgång då… Tja, det låter väl trevligt, men jag är knappast besatt av detta. Fantasier är fantasier, och verkligheten är en annan. Min framgång är, för att vara diplomatisk, ”ganska begränsad” och detta är ingenting jag ljuger om för mig själv.

Tror jag att jag är unik och speciell? Jajamensan! Jag menar nämligen att alla är unika och speciella. Därmed inte alls sagt att jag bara kan bli förstådd av högstatuspersoner eller institutioner, verkligen inte. Det är tvärtom mycket möjligt att de flesta som gör ett seriöst försök kan förstå mig. Fast jag är inte så säker på att väldigt många är intresserade av mina tankar, men det är en helt annan sak…

Kräver jag stor beundran? Verkligen inte. Jag kräver respekt, ifall jag själv ska respektera dig. Det finner jag rättvist. Jag kräver lojalitet ifall jag ska vara din vän. Utöver det, kräver jag inte ett skit…

Så till mina oresonliga förväntningar om speciella förmåner… Jag förväntar mig inte att behandlas annorlunda än någon annan.

Utnyttjar jag andra för att nå mina mål? Tja, då är vi ju åter inne på det där med empati. Om jag verkligen saknade empati, skulle det kanske fungera att utnyttja andra. Men nu skulle jag må dåligt av att bete mig så hänsynslöst- om man med ”andra” inte syftar på exempelvis staten. Man skulle kanske kunna betrakta det som utnyttjande att jag inte finner något problem i att ta emot vad alla medborgare har rätt till via skattemedel.

Är jag avundsjuk på andra eller tror jag att andra är avundsjuka på mig? Nej. Jag upplever mig inte som någon att vara avundsjuk mot, även om jag vet att jag skulle kunna ha det mycket sämre än jag har det, och jag är heller inte avundsjuk själv. Visst finns det mycket jag saknar i livet, men det gör inte att jag känner avund mot andra.

Så är vi framme vid arrogans och hotfulla beteenden eller attityder… Och det är uppenbarligen här, vid detta enda diagnisticeringskriterium, som skon klämmer. Jag är verkligen inte på något sätt hotfull, men visst fan är jag arrogant mot de människor jag tycker förtjänar det. Människor som själva visat att de inte förtjänar min respekt.

Är den typen av arrogans en psykisk störning?

Jag skulle nog snarare kalla det för motsatsen. Att visa respekt för människor som inte respekterar en tillbaka, bygger enligt min åsikt på självförakt.

Så för att gå vidare till min påstådda histrioniska personlighetsstörning… Där har jag ett konstant sökande efter uppmuntran eller godkännande, ett orimligt dramatiskt beteende med en uppskruvad visning av känslor, en orimlig känslighet för kritik eller ogillande, ett olämpligt förföriskt framträdande eller beteende, en orimlig angelägenhet om kroppsligt framträdande, ett behov av att vara centrum för uppmärksamhet, låg tolerans för frustration eller fördröjd tillfredställelse, åsikter som lätt influeras av andra människor men är svåra att backa upp med detaljer samt en benägenhet att tro att relationer är mer intima än de är.

Har jag ett konstant sökande efter uppmuntran eller godkännande? Nja, det är ju trevligt att bli uppmuntrad, men jag kan knappast anklagas för att söka efter det konstant. Och godkännande, nej, det skiter jag faktiskt i. Detta kanske beroende på min narcissistiska personlighetsstörning? Jag ska ju enligt den strunta totalt i vad andra tycker…

Har jag ett orimligt dramatiskt beteende med en uppskruvad visning av känslor? Nja… Det kan mycket väl vara här som lampan blinkar. Jag är en känslolagd människa och skäms inte över det. Men frågan är, beter jag mig orimligt?

Knappast. Isåfall skulle varenda jeppe i brittiska parlamentet vara histrioniker.

Har jag en orimlig känslighet för kritik eller ogillande? Självklart tycker jag det är obehagligt att bli illa omtyckt. Det är bara normalt. Kritik, däremot, uppskattar jag. All kritik, positiv som negativ, är bra kritik, sålänge den är konstruktiv.

Har jag ett olämpligt förföriskt beteende eller framträdande? Eh. Jag skulle nog snarare hävda att jag inte är förförisk överhuvudtaget. Det skulle i och för sig kunna betraktas som olämpligt, men det är knappast så man menar här.

Vad ”orimlig angelägenhet om kroppsligt framträdande” betyder förstår jag faktiskt inte. Ska jag känna starkt behov för att visa upp mig fysiskt? Det gör jag inte.

Centrum för uppmärksamhet- har jag ett behov av det? Ja, det tycker jag nog, såvida uppmärksamheten är positiv. Annars mår jag dåligt av den. Men är det ett symptom till en personlighetsstörning? Undrar isåfall hur många skådespelare och musiker som är histrioniker…

Har jag låg tolerans för frustration eller fördröjd tillfredställelse? Nej, jag är sannolikt snarare lite väl tolerant.

Har jag åsikter som lätt influeras av andra men är svåra att backa upp med detaljer? Nix, tvärtom blir jag av och till felaktigt anklagad för att vara obstinat, just för att jag sällan släpper mina åsikter. Jag har heller inte svårt för att backa upp dem med detaljerade argument- det borde den som läser den här bloggen kunna se.

Har jag en benägenhet att tro att relationer är mer intima än de är? Det kan hända. Jag är en typisk romantiker skulle man kunna säga- det är nog inte egentligen så att jag tror att relationer är mer intima än de är, det är nog snarare så att jag vill ge relationen ifråga en chans.

Så- för att jag är känslosam vill någon över nätet diagnostisera mig som psykiskt sjuk. Knappast speciellt professionellt, så jag hoppas att den här människan inte kommer att arbeta inom psykvården.

Paranoia. Jag ska ha en överdriven misstänksamhet, kanske känna mig förföljd eller få hallucinationer.

Nu misstänker jag (jag är ju trots allt överdrivet misstänksam!) att den här personens lilla diagnos inte har så mycket att göra med hallucinationer, detta är nämligen troligtvis en människa inom Sverok, och där händer det av och till att folk anklagar mig för att känna mig förföljd. Det gör jag dock inte. Jag menar att organisationen vansköts, och att det inte är så många som uppskattar att jag arbetar emot detta, men jag känner mig verkligen inte förföljd, och jag är heller inte misstänksam. Tvärtom har det många gånger visat sig att jag litar alldeles för lätt på folk…

Sådär, då har jag klippt ”diagnosen” bit för bit och visat vilket skämt den är, och vilken pajas diagnostisören är.

Men det finns fortfarande intressanta saker att titta på. Den här människan skrev också att han eller hon ”gissar” att jag har en stor mängd projekt på gång, generellt med små eller inga mätbara resultat. Det stämmer, att jag driver massor av projekt via mitt företag är inte någon hemlighet och att de, som de flesta kulturprojekt, inte gjort den drivande varesig rik eller berömd är inte hemligt det heller.

Detta går alltså lätt att ta reda på, men jag tror att den här personen redan visste om det.

Så nästa ”gissning”: Jag lyckas bättre i mindre grupper, gärna där jag själv är initiativtagare, men har när jag måste arbeta med okända i större sammanhang.

Ja, alla lyckas bäst i mindre grupper, då människan är ett flockdjur, och som initiativtagare lyckas man bäst, då är man nämligen den som de andra följer. Jag har dock inga problem att arbeta med okända i större sammanhang…

Vidare gissningar: Jag söker mig till situationer där jag kan få uppmärksamhet men har svårt att inna acceptans hos den stora massan och tolkar detta som att den är dum och ofta korrumperad.

Nja, jag skulle nog inte säga att jag söker mig till någon speciell situation alls, faktiskt. Dock så har jag lätt att hamna i vissa situationer, men det beror inte på att jag sökt mig till dem, och det är absolut inte några försök att få uppmärksamhet.

Acceptans hos den stora massan- det beror lite på vad som menas. Jag har inte precis försökt bli politiker… Dock stämmer det väl att jag betraktar den stora massan som dum, däremot inte korrumperad. Korruption här i världen ligger hos några få personer med makt, inte hos en dum massa.

De flesta av mina ”vänner” (notera att personen skrev citationstecken runt vänner, för att försöka få mig att känna mig som om jag inte hade några riktiga vänner) är yngre personer som inte lever mainstreamliv.

Det stämmer bra att de flesta av mina vänner är yngre än jag själv, detta beroende på att de flesta i min egen ålder har familj, till skillnad från mig. Jag är inte intresserad av barn och nio till fem-jobb. Men att dessa mina vänner inte skulle leva mainstreamliv, nej det stämmer inte. Deras liv är troligen inte mer spännande än någonannans.

Nästa gissning är att jag ofta råkar i konflikt och upplever mig påhoppad, missförstådd och kränkt, inte av likar men av mindre intelligenta existenser.

Det stämmer bra att jag ofta råkar i konflikt (och det var knappast en egentlig ”gissning” heller utan något som personen visste). Jag menar att det har flera orsaker. Jag kan vara aggressiv i debatter när jag känner att motparten är det, något som lätt kan leda till konflikt. Jag har arbetat med den saken. Att jag upplever mig påhoppad, missförstådd och kränkt när jag hamnar i en konflikt stämmer bra (och är knappast heller någon gissning), och jag gissar att det är en ganska vanlig känsla bland folk som hamnar i konflikter.

.Jag betraktar dock inte de jag hamnar i konflikt med som mindre intelligenta- tvärtom brukar de ofta vara sådana som jag är vän med. Därmed skulle man faktiskt utan bekymmer kunna kalla dem likar.

Nu då så menar den där personen att jag behöver ”intensiv kbt-terapi”. Det är lite intressant när man läser vad det betyder, för det kan innebära lite allt möjligt. Men det är klart, det är främst om man inte orkar läsa vad det betyder som det är intressant för en person som bara skriver för att försöka känna sig överlägsen. Människor som är seriösa tror inte att jag är psykiskt störd. Jag vet inte vem den här personen är, men hur som helst är han eller hon ganska klantig i sina försök…

Detta inlägg publicerades i Om Sven Bergersjö eller företaget och märktes , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s