Den debattör som har flest anhängare vinner…

Jag såg en debatt nyss mellan feministernas och genustyckarnas hatobjekt nummer ett, Pär Ström, och deras gullunge nummer ett, komikern Kawa Zolfagary, antagligen mest känd för att stå bakom hånsidan ”vita kränkta män” på Facebook.

Jag måste säga att det är oerhört beundransvärt och professionellt av Ström att överhuvudtaget ställa upp i en debatt emot en person som använder en ful karikatyr av honom själv som logga på en hånsida på internet, men så var han väl antingen där för att göra reklam för sin bok Mansförbjudet. Icke desto mindre, Ström är en psykiskt stark man som år efter år hånats av personer som Zolfagary men trots detta arbetar vidare i sin kamp för jämställdhet.

Och här i debatten börjar Pär Ström med att gå ut starkt och visa upp en rad exempel där män diskrimineras, främst i lagen där en kvinna i ett sambopar från början har rätt till enskild vårdnad om paret skulle få barn, men han räknar även upp flera exempel på bidrag som bara kan sökas av kvinnor: starta eget-bidrag, forskningsbidrag på universitet och bidrag för regissörer.

Zolfagary börjar då med att påstå att feminister lyft i diskriminering av män angående vårdnad ”hur länge som helst nu”. Lustigt, men det har jag faktiskt aldrig sett.

Han går sedan vidare i debatten med att försöka vifta bort Ströms exempel på bidrag som enbart kvinnor får söka genom att likställa kvinnor med dyslektiker:

”Om man erbjuder dem som har läs-och-skrivsvårigheter extra läxhjälp, då betyder ju inte det att dom som saknar läs-och-skrivsvårigheter förtrycks…”

Här svarar Pär Ström vad varje sann jämställdhetsivrare skulle gjort:

”Men kvinnor är ju inte nån sorts grupp som är dumma i huvudet, vilket du får det att låta som. Jag är anhängare av lika rättigheter och skyldigheter för alla medborgare. Jag menar att finns det ett statligt bidrag, då ska alla medborgare kunna söka det. Då ska det inte vara så att bara det ena könet får söka.”

Det där känns ju totalt solklart tycker jag. Det tyckte tydligen inte programledaren, för hon gav sig in i debatten och frågade om Ström kan förstå att man vill bekämpa diskriminering av kvinnor.

Det är tragiskt att han såväl som alla andra som arbetar för lika rättighet för alla om och om igen måste svara ”självklart, all diskriminering är lika allvarlig”. Det är här feministerna slutar lyssna. De tror oss inte eller bryr sig helt enkelt inte, för att för dem finns bara diskriminering av kvinnor.

Ström gick vidare med att förklara att tidigare har kvinnor begränsade juridiska rättigheter men att det gått för långt åt andra hållet nu, och då programledaren bad Zolfagary uttala sig om detta, viftade han bara bort det med ”verkligen inte” och gick sedan vidare med att jiddra om ”strukturell diskriminering”.

Han kunde nämligen inte debattera emot juridisk diskriminering mot män, eftersom Ström visade upp klara exempel med tydliga poänger, och ville därför gå vidare med nåt flummigare som borde vara svårare att argumentera emot.

Pär Ström låter sig inte luras här, utan förklarar lugnt och sakligt att hans bok handlar om diskriminering ”som är skriven, som man kan påvisa”. ”Du pratar om påståenden som du inte kan belägga, Min bok Mansförbjudet, den handlar enbart om olika typer av diskriminering som är nedskriven, som kan beläggas.”

Istället för att säga emot Ströms påstående om att Zolfagary inte kan belägga sina påståenden, väljer Zolfagary (klokt nog, eftersom det garanterat stämmer) att babbla en stund om att Ström minsann skrivit i boken om att det är okej för flickor att kallas pojkflicka, men inte okej för en pojke att kallas flickpojke. Han frågar varför, eftersom det inte står i någon lag, Ström svarar att han tycker det är synd och att han tar upp det som någonting som är tråkigt. Zolfagary vill höra vad som är den bakomliggande anledningen, men Ström hinner aldrig svara. Zolfagary går nämligen vidare snabbt med att ta upp något som Ström tidigare skrivit angående yrken. Ström hinner aldrig svara där heller, vilket är lite synd, eftersom Zolfagary anklagar honom för att anse att män är ”stora köttkroppar som ska förbrukas” inom arbetslivet. Sannolikt anser inte Pär Ström det, antagligen anser han snarare att det ofta är så de behandlas. I detta fallet rörde det sig om dykare i Norge som för övrigt precis dragit norska staten inför Europadomstolen eftersom de anser sig blivit dåligt behandlade av sin egen stat.

Men här går programledaren emellan och vill gå vidare. Hon vill höra vad Ström anser om löneskillnader. Återigen får Ström förklara att i sin nyskrivna bok har han skrivit om sånt som är belagt. Som exempel berättar han att han aldrig sett någon tjänstebeskrivning där det står att män får högre lön än kvinnor för jobbet ifråga.

Programledaren frågar om han menar att det inte finns någon löneskillnad, Ström svarar:

”Det finns ju en genomsnittlig löneskillnad, men den beror ju på att män och kvinnor har olika yrken, jobbar olika mycket och så vidare.”

Nu vill Zolfagary veta vad detta beror på, alltså att män och kvinnor jobbar olika mycket och har olika yrken. Innan Ström hinner svara, klagar Zolfagary på Ströms källor. Han tar blogginlägg och debattartiklar som exempel. Ström argumenterar emot med att de källor han uppger i sin bok handlar till stor del om ”regeringsförslag och liknande, till och med lagtexter.”

Jag tycker att Pär Ström glänste totalt i den här debatten. Lugnt och sakligt lade han fram argument och välgrundade exempel med tydliga poänger. Kawa Zolfagary däremot hoppade runt som en groda genom att lägga fram frågor och påståenden som han sedan aldrig brydde sig om att höra svaren på innan han lade fram nästa fråga. Antagligen var det någon sorts retoriktrick beroende på att han själv inte hade några starka argument och därför inte ville att Ström skulle ha möjlighet att visa sina, men Pär Ström är en såpass skicklig debattör att det inte fungerade.

Vad jag inte tänkte på när jag såg debatten från början, var att de två nästan hela tiden pratade om olika saker, och att programledaren inte gjorde något emot detta. Ström ville debattera vad han skrivit om i sin bok, medan Zolfagary (och sannolikt även programledaren) ville prata om ”strukturell diskriminering”. Det är ganska synd att de inte kunde haft två olika debatter om detta.

Men en sak som som är ännu mer synd, är att trots att Ström ägde ut Zolfagary totalt i den här debatten, så spelar det ingen roll. Det viktiga i sådana här debatter är vem som är mest hatad och vem som har flest anhängare.

Zolfagary har fullt av otänkande individer som går efter honom och skrattar gott, då hans samhällsretorik nästan enbart består av hån och- just det- kränkning. Dessa lallande fånar gillar honom, och de hatar Ström, som istället använder sakliga argument och bevis.

Därför anser de att Zolfagary vann debatten, trots att han inte hade en enda saklig poäng att säga om det som Ström lade fram.