Den trogne läsaren kanske tycker att jag skrivit väldigt mycket om feminism på sistone? Och den nye läsaren kanske tror att det i själva verket bara är sådant jag raljerar om? Den trogne läsaren har isåfall rätt- på sista tiden har jag skrivit väldigt mycket om feminism.
Inte för att det är det enda jag skriver om- det har helt enkelt mest blivit så på sistone. Jag skriver nämligen främst om saker som upprör och berör mig, vilket feminismen ofta gör.
En sak som har upprört många under den senaste veckan eller så, är att Den Store Hjälten Zlatan Ibrahimović (Ja, han har väl typ räddat femtio millioner barn från att torteras ihjäl av al Qaida eller nåt sånt?) i media visat sig ha icke-feministiska åsikter. Han ska ha uttalat sig riktigt, riktigt fult.
Vad har han gjort då? Jo, han erbjöd sig att signera en cykel som kunde ges som gåva åt en damfotbollsspelare. Fy, så elakt. Vem fan vill ha en cykel som någon varit och kladdat på, va?
Nej, men för att vara seriös. Vad Zlatan egentligen gjorde var att ärligt gå ut med att han inte tyckte damfotboll och herrfotboll är jämförbart. Och för att citera hatsidan ”Vita Kränkta Män” av Kawa Zolfagary: ”Så får man väl inte säga längre i det här landet.”
För även om Zlatan bevisligen har rätt, AIK:s pojklag vann med 3-0 mot damlandslaget, så går det inte an att påpeka sådana saker. Det är inte Politiskt Korrekt.
Personligen anser jag att problemet ligger i att det överhuvudtaget finns herrfotboll och damfotboll. Om alla spelade tillsammans oavsett kön skulle det inte bli något sånt här kackel i ankdammen om att kvinnorna får sämre presenter än männen för sina fotbollsprestationer. De bästa spelarna skulle ligga på topp, de sämre skulle få spela korpfotboll. Inget bekymmer, allt skulle handla om spelarens skicklighet som sådan.
Det skulle sannolikt inte komma så många kvinnor med i landslaget om alla spelare valdes ut efter skicklighet, men än sen? Jag är man, men skulle aldrig ha möjlighet att spela fotboll professionellt på grund av det. Att det finns herrfotboll och damfotboll är bara en annan form av könskvotering, och sådan är aldrig bra.
De här åsikterna jag har om lika behandling av alla människor oavsett kön, de är ”knäppa och verklighetsfrånvända”. Det läste jag på Facebook idag. Enligt uppgift ska jag vara knäpp när det gäller allt som har med feminism att göra och min värld är extremt svartvit.
Jag har svårt att ta till mig den kritiken, då den skulle innebära att man är knäpp ifall man inte hatar samtliga män, bland annat sig själv, och skuldbelägger sig själv för allt ont som hänt mot kvinnor. Tvärtom menar jag att en person som resonerar på det sättet är verklighetsfrånvänd och lever i en svartvit värld.
Jag har också blivit påhoppad nyligen om att jag skulle vara osäker på min manlighet för att jag kritiserar feminismen. Nu är ju feminismen en ideologi medan manligheten handlar om könsidentiteten, och även om dessa går hand i hand för många feminister, så är det inte så för mig. Min könsidentitet är oberoende av mina ideologiska och filosofiska åsikter.
Detta är något jag ofta konstaterar när någon kommenterar mig angående min kritik mot feminismen- istället för att komma med sakliga argument, brukar de försöka sig på härskartekniker, vanligtvis förlöjligande. Det fungerar inte. Jag är säker i mig själv och kan argumentera.
Det tråkiga är dock att debatten stannar i att det bara är jag som är intresserad av att lägga fram något vettigt. Om ena sidan bara bräker ur sig hånfull ”satir” når man aldrig någonvart.
Maniac Media 