Granskning, kvotering och jämställdhet

Bloggaren Clarusobscurus har tagit som sitt mål att granska bloggar som kritiserar feminism. En av de första bloggar som granskas är den här, och det tackar jag naturligtvis för! Granskning är nyttigt för alla vettiga tankar och funderingar. Det är sådant som ger liv i debatten och visar ifall tankarna har någon logik och konsekvens, eller krossas omedelbart så fort någon belyser dem. Tål man inte lite granskning, har man inte tänkt tillräckligt.

Granskningen det handlar om berör min krönika om feministisk dubbelmoral, framförallt angående den sexistiska könskvoteringen i jämställdhetens namn, som ju feministerna så ofta vurmar helhjärtat för.

”Definitionen av kvotering är att vid valet mellan två likvärdiga kandidater ska den underrepresenterade väljas. Det vill säga att i ett mansdominerat område bör en kvinna väljas om det står mellan henne och en lika kvalificerad man. Låter det verkligen så hemskt?” Skriver Clarusobscurus.

Ett kort och koncist svar på den frågan är: Ja.

Det låter verkligen så hemskt. För om en människa väljs, för något positivt eller negativt, enbart på grund av sitt kön, ifall könet är oväsentligt (det hade ju varit svårt att välja en man till surrogatmamma tillexempel, eller en kvinna till spermadonator), då har personen valts av en felaktig anledning. Världen blir inte jämställd av att det är lika många av varje kön överallt. Världen blir jämställd ifall könet betraktas som oväsentligt när det faktiskt är det.

Men detta är rent principiella tankar, och problemen med könskvoteringen är fler än så.

Clarusobscurus menar alltså att det rör sig om ett val mellan två likvärdiga kandidater. Riktigt fullt så enkelt är det inte.

Det kanske är tio män och en kvinna som har sökt ett chefsjobb. För en feminist är valet enkelt: Männen ska maka på sig, kvinnorna ska bli fler som chefer och styrelseledamöter. Alltså får kvinnan jobbet.

Men om vi inte tittar på kandidaternas kön, ser vi istället att det är svårt nog att bli vald före tio andra. Att alla kandidaterna skulle vara likvärdiga verkar osannolikt, men det räcker att en av de tio männen har bättre kvalifikationer än kvinnan, för att hon inte ska få platsen.

Feministerna blir ändå inte nådiga- det fanns ju en kvinna som sökte jobbet. Det är där könskvoteringen har sitt reella problem: Är det många fler män än kvinnor som söker ett jobb, är sannolikheten större att den högst kvalificerade befinner sig i gruppen av män. Precis som sannolikheten är större att den lägst kvalificerade befinner sig där.

Och definierar man könskvotering så som Clarusobscurus gör, blir det då mycket troligt att de där båda slutliga likvärdiga kandidaterna är män båda två.

Men det är inte riktigt den typen av kvotering feminismen är intresserad av- där handlar det snarare om att så länge det finns fler män än kvinnor är kompetensen oväsentlig- det intressanta är könet. Och det är sexism i högsta grad.

Clarusobscurus anser att inga förändringar sker för kvinnorna utan förändringar för männen. Det låter ju vettigt. Frågan är: Vilka förändringar ska ske, och hur? Handlar förändringarna om lika rättigheter, skyldigheter och värde för alla, oavsett kön? Det tycker jag är bra förändringar som jag gärna kämpar för.

Handlar förändringarna om att gå från patriarkat till matriarkat, för att hämnas på männen för alla stackars kvinnor som varit förtryckta tidigare i historien? Det är inga bra förändringar- ett nytt förtryck är inte rätt väg att gå.

Och om vi då återgår till könskvoteringen. Om alla har samma möjligheter, då kan det hända att det inte blir så många kvinnor som blir chefer än på ett tag. Högst sannolikt faktiskt, ifall det är fler män som söker chefsjobben alltså. Men än sen? Vad spelar det för roll vilket kön chefen har? Det viktiga är väl inte chefens kön, det viktiga är väl att alla oavsett kön ska ha samma möjligheter att bli chefer?

För den som fokuserar på könet: Det kommer att bli fler kvinnor än män med maktpositioner i det svenska samhället. Idag har flickorna nämligen högre betyg i skolorna och fler kvinnor än män studerar vidare på universitetet. Den vägen är rätt att gå för kvinnor som vill bli chefer- det är ingen gräddfil. Det handlar om studier, arbete och kompetens.