Självmord sett genom genusglasögon

Det är många som tar livet av sig i Sverige idag. Bland 15-24-åringar är det den vanligaste dödsorsaken. Och det är väl egentligen bra, för det innebär ju att andra dödsorsaker- där unga människor dör på grund av något annat än sin egen vilja- är ovanligare.

Det finns mycket statistik om de här självmorden. Till exempel att det är dubbelt så många män som kvinnor som begår självmord, och i åldrarna 20-24 år tre gånger så många.

För oss som inte fokuserar på personers kön är det där inte så viktigt, men det är ändå intressant, eftersom man ställer sig frågan: Undrar ifall genusfeministerna har något att säga om det där?

Ja, men det är klart att de har. Med genusglasögonen på näsan har man inga problem att tolka allting till männens nackdel.

I detta fallet menar genusfeministerna att män helt enkelt dödar sig själva våldsammare än vad kvinnor gör. Det vet vi ju alla att män är våldsamma, inte sant? Det har ju genusfeministerna berättat i många år.

Sant är att det är vanligare att kvinnor försöker förgifta sig medan män hänger sig, men betyder det att de som hänger sig är våldsammare än de som förgiftar sig? En vanlig åsikt brukar vara att mordförsök är ”ett rop på hjälp”, alltså att den som försöker ta livet av sig egentligen inte vill dö, utan gör ett desperat försök till att få hjälp av samhället.

Nå, om man käkar en passa piller och sen blir magpumpad i tid, så kan ju det faktiskt fungera. Om man hänger sig blir det naturligtvis svårare (även om jag faktiskt kände någon en gång i tiden som försökte hänga sig långt ute i skogen men blev räddad av två svampplockare).

Det kan ju alltså vara så, att det är fler män än kvinnor som vill dö, och att det skulle vara orsaken till att fler män använder ”våldsammare” sätt att ta livet av sig. Personligen tycker jag att det verkar som den mest logiska orsaken.

Men jag debatterade saken med en kvinna som verkade tycka att det var ungefär samma sak som att säga att kvinnor som säger ”nej” när de håller på att bli våldtagna egentligen menar ”ja”. Den jämförelsen tycker jag är orättvis. Det borde innebära att man tror att alla som försöker begå självmord faktiskt vill dö- att tanken på ”ett rop på hjälp” är rent löjeväckande, ja för att inte säga kränkande.

Och vore det så- hur kommer det sig då att folk som funderar på självmord ändå kontaktar psyket för att få hjälp att fortsätta leva? Det vore väl underligt isåfall?

För att återgå till våldsamhet. Hur sätter man poäng på hur våldsamt något är? Är ”våldsamt” samma sak som ”dödligt”? Det undrar jag, eftersom det är mycket vanligt bland unga kvinnor att skära sig, och själv tycker jag det känns rätt våldsamt med blod som sprutar överallt och kladdar ner, medan någon står där med djupa sår och ett vasst verktyg…

Våldsamt, men inte nödvändigtvis dödligt.

Genusfeministerna försöker alltså här svartmåla männen igen för att slippa komma fram med någon vettig orsak till varför fler unga män än kvinnor vill dö i dagens Sverige. Det är fult, mycket fult att tillochmed racka ner på döda människor om att vara ”våldsamma”.

Annonser
Det här inlägget postades i Samhället och Skamhället och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s