När ”normkritik” är normen

Så fort någon lägger upp en historia på sociala medier om en liten pojke som tycker om att klä sig i klänning eller har rosa som favoritfärg eller leker med dockor, överöses det genast med ”gilla”-markeringar. Wow, vad duktigt, ett barn (kanske rentav en hen?) som är normkritiskt! Och detta utan att ens ha läst Genusvetenskap på universitetet! Det bådar gott för framtiden!

Eller gör det?

Vad jag tänker på varje gång jag finner en sån där Politiskt Korrekt fårskock som sitter och applåderar och bräker om vartannat, är andra små barn. Små flickor som älskar féer, prinsessor, glitter och smycken, och små pojkar som är totalt fascinerade av monster, dinosaurier, bilar, grävmaskiner och vapenstrid.

Dessa barn är uppenbarligen inte lika duktiga som ”normkritiska” barn. Deras intressen är inte lika mycket värda att ”gilla”. Eller snarare- deras intressen är inte lika mycket värda, punkt.

Och varför?

Jo, på grund av deras kön.

Om pojkar gillar dockor och prinsessor, och flickor gillar monster och bilar, är det positivt. Men inte det motsatta. Och det är genus i sitt esse: att pojkar är bäst som flickor, flickor är bäst som pojkar, män är bäst som kvinnor och kvinnor är bäst som män. Att alla skulle vara lika värda oavsett hur de är, det är inte genus. Det är inte normkritik.

Normkritik borde ju innebära att inte döma någon för hur den är, varesig positivt eller negativt. Att helt enkelt låta var och en vara som den själv känner sig bekvämast med. Inte att sitta och ”gilla”-markera sådana som inte är enligt ”normen”… Det leder bara till att ”normen” blir annorlunda- och till att de som råkar passa in i ”den dåliga normen” blir mindre värda.

”Normkritik” är inte normkritiskt. ”Normkritik” går bara ut på att ändra på normen- och det är den ju duktig på. Det är bara att kolla på ”gilla”-markeringarna…

Annonser
Det här inlägget postades i Samhället och Skamhället och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till När ”normkritik” är normen

  1. Pelle2 skriver:

    Som sagt var, om normkritiken är det viktiga så måste ju även feministernas normer kritiseras men något säger mig att de inte är så intresserade av en sådan logik..

  2. Dr Snuggles skriver:

    Hur många feminister kämpar ärligt lika mycket för män som är missgynnade på diverse sätt? Eftersom det ju också förekommer alltför ofta i samhället. Det är sällan speciellt prioriterat alls. Detta borde i så fall vara lika prioriterat, om det verkligen handlar om att kämpa för jämställdhet.

    Hur ofta diskuterades t.ex. frågan om allmän värnplikt, medan detta fortfarande gällde, även för kvinnor? För varför skulle kvinnor inte klara av detta lika bra som män, förutom i vissa direkta styrkeövningar? Men i all teknik, kondition och vapenhantering. Även det var ju missgynnande mot kvinnor. Men inte så prioriterat att kämpa för, då de flesta nog ändå inte ville göra det.

    Frågan är hur mycket föräldrarnas påverkan egentligen spelar in när det gäller sånt där med könsroller i barndomen. Barn överlag är sällan speciellt förstående när det gäller de som är annorlunda, så det kan bana väg för mobbning. Det är ett meningslöst tillvägagångssätt. Om det handlar om att försöka lära barnen tolerans och rätten att vara annorlunda, är det ju bättre att bara göra det. Vilken räcker med samtal. Däremot tror jag ingen kan påverkas i sin sexualitet på så sätt. Om man dras till det motsatta eller sitt eget kön, det tror jag är något man bara har med sig ifrån starten.

    Vissa människor sägs ju ha insett att de är homosexuella först i vuxen ålder, efter att ha varit i heteroförhållanden eller även gift med någon av motsatt kön. Men jag tror då att de är bisexuella i grunden och troligen har haft tankar om sitt eget kön till och från genom livet, men ändå försökt övertyga sig själv om att de är helt hetero, med rädsla för omgivningens reaktioner. Tills de väl valde att acceptera det själva.

    Jag har inga fördomar alls mot homosexuella. (Försöker ha det så lite som möjligt rent allmänt.) Men jag kan aldrig minnas att jag hade någon tanke alls på någon form av närhet med mitt eget kön ens i barndomen. Det var alltid flickor jag var intresserad av. Tror inte detta skulle ha ändrats även om mina föräldrar skulle ha klätt mig i klänning osv heller.

  3. Kristian skriver:

    ”Normkritik” betyder ”normbyte”.

    Ideologin vill se till att den äger även nästa generation.
    Har flera gånger lyssnat på youtube-klippet med Eduardo Grutzky (”Det vi kallar tolerans är billig och vulgär rasism”, http://www.youtube.com/watch?v=1w7y-2A51Xk, omkring 4.20):

    ”‘Det är som om jag skulle säga till dig ”det finns socialdemokratiska barn”. Det finns inga socialdemokratiska barn. Det finns inga kommunistiska barn. Det finns inga nazistiska barn. Det finns inga muslimska barn. Det finns barn!'”

    På samma sätt finns inga ”dåliga barn som sitter fast i gamla könsrollsmönster” eller ”duktiga barn som är normkritiska.”‘

    ”Fårskock” är mycket träffande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s