Ytterligheternas Rike

Sverige. Mellanmjölkens land. Landet lagom. En plats känd för att vara så oerhört mittemellan. Villa, Volvo och vovve. Röda hus och vita knutar. Medelsvensson. Fotboll och folköl. Eller?

Nej, ingenting kunde vara mer fel.

Media, politik och utbildning drivs sedan många år i Sverige av radikalfeminister, ”normkritiker” och manshatare. Aldrig hade väl Gudrun Schyman 2002 när hon höll sitt ökända talibantal kunnat drömma om, att det 2014 skulle hållas ett ännu mer hatiskt och extremt tal av en kvinna som bara några månader senare skulle vara vice statsminister?

Och som om inte detta vore tillräckligt av surrealism, är Sverige fortfarande en av världens 29 monarkier, vilket märks lite extra mycket minst en gång om året. Världens blickar riktas mot Sverige då den så kallade ”motvillige” monarken ska dela ut nobelpriserna. Den som inte har något bättre för sig kan följa allt pompa och ståt live över TV och internet.

Kamerorna fokuserar på de kvinnliga medlemmarna av kungafamiljen, och experterna uttalar sig om huruvida deras val av klänningar och smycken varit ”vågat” eller kanske passande.

Men var är alla skrikande och gapande feminister och genusvetare nu då? Nobelbanketten har ju inte ändrats för fem öre på 113 år! Prinsessorna sitter ju där fortfarande och ser ut som Disney… eh, prinsessor. Normen från 1800-talet är kvar. Och ändock befinner sig politikerna just där!

De största normbrytarna är Carl-Philip med flickvän, han på grund av sin kriminella uppsyn i alkoholistisk tredagarsstubb och hon på grund av sina tatueringar… som hon dock gömde under klänningen den här gången. Mer vågat än så blir det nog inte av normbrytande i den svenska överklassen än på många år!

Jag skulle kunna raljera i all oändlighet om det unkna som vilar över galamiddagar, fast det vore ju rätt så tramsigt. Jag är inte någon feminist. Jag ser inget förnedrande i högtidsdräkter. Jag känner ingen könsmaktordning av att kvinnor bär galaklänningar och män frack.

Jag tycker rentav att det är riktigt roligt med ordensmärken, utmärkelser, uniformer och annan utklädnad. Men jag menar att idag hör sådant främst hemma i studentvärlden och sagorna. Inte enbart där, men främst, just på grund av att där betraktar man det med så mycket allvar det förtjänar.

Varje gång kungafamiljen spatserar omkring som levande Barbiedockor, dyrt utklädda, men ändå bara utklädda, gör de pinsamt fast att de bara är ett minne ifrån gången tid. Ett minne som fortsätter gräva i statskassan år efter år, för att de vill fortsätta leva i en traditionsbubbla och lajva 1800-tal- samtidigt som de numera gifter sig med precis vilka de vill, eftersom de både vill äta kakan och ha den kvar.

Men för monarkister är kungafamiljen inte något minne. För dem är allt vad dessa håller på med ytterst allvarligt, viktigt och nutida.

Monarkister och feminister driver Sverige. Två abnormiteter långt ut på varsin ytterkant.

Annonser
Det här inlägget postades i Historiska sagor och sagolika historier, Samhället och Skamhället och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ytterligheternas Rike

  1. Dr Snuggles skriver:

    Du är nog den ende människa jag träffat som, liksom jag själv, både tycker illa om feminism och kungahuset. 🙂 Som tänker bortanför blått och rött.

    Folk älskar kungahuset. Folk hatar samtidigt bidragstagare. Kungahuset är den största av dem alla. Speciellt som enskild familj. Ingen inser det, alla vägrar att acceptera detta. Hur dålig ekonomi folk än har, vilket skitjobb de än har som de tvingas gå till varje dag men egentligen hatar bara för att få det att gå ihop, så älskar de flesta ändå att se nobelfesten och titta på hur fina kungafamiljen är där i sina dyra klänningar. Som är en ENDA hel uppvisning i totalt överflöd – allt på skattebetalarnas bekostnad. Alla de som sliter och arbetar för att få sverige att gå runt. Och medan det samtidigt dör människor av svält varje minut i tredje världen. Då upprättas det fonder som får hedras av någon av denna familjs namn, där allmänheten får skänka sina pengar. Apanaget får ju inte röras! Och självklart vill ju kungen bara ha mer och mer.

    Skulle den tidigare utvikningstjejen samt Paradise Hotel-deltagaren Sofia valt Carl Philip om han varit t.ex. asfaltsläggare, renhållningsarbetare eller kontorist, men ändå samma person? Med samma personlighet, utseende och sätt? Eller är det just statusen att lyckas ligga in sig i den infödda kungafamiljen som var målet och hennes största ambition? Och sen kunna ta del av deras skattepengar och skryta om hur högt upp hon lyckats ta sig. I en spalt en gång, i samband med prinsens födelsedag, blev ett antal unga kvinnor tillfrågade hur de skulle fira honom. Samtliga gav exempel på romantiska & även direkt sexuella idéer. Av detta 20-tal kvinnor, hade flera säkert redan pojkvän. Det svarade ingen. De hade alltså lämnat denne direkt om de bara fått chansen med prinsen istället.

    Finns det egentligen något av riksdagspartierna kvar som INTE sagt sig vara feminister nu? Som inte gått på eller försöker samla röster på att kvinnor alltid är det missgynnade könet i alla lägen och offer på alla sätt och vis. Och män alltid motsatsen.

    • bergersjo skriver:

      När jag tänker på folk som är positiva till kungahuset, så tänker jag på kakätande kaffedrickande skvallertanter och väldigt rika direktörer som själva känner kungen. Jag tror att färre och färre är positiva till dem.
      Vad gäller feminismen, så är ju majoriteten faktiskt fortfarande inte feministisk, även om politiken, utbildningen och media är det…
      SD har nog inte sagt sig vara feminister än.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s