Svenskar som folkgrupp

Den sista tiden har det varit ett djävla tjafs om vilka som är svenskar och vad som är svenskt, efter Niklas Orrenius intervju av Björn Söder i DN. Jag skulle säga att detta kommer ifrån rädslan för Sverigedemokraterna. Folk är så rädda för dem att även om de säger något helt vettigt, vill många försöka få det till att vara rasistiskt.

Från detta har det kommit att många hävdar att svenskar är alla som bor i Sverige, punkt.

Så är det naturligtvis inte.

Svenskar är människor som har svenska som sitt modersmål. Sådant folk har funnits långt innan Sverige. Idag finns det svenskar som minoritetsgrupper framförallt i Finland, men även i Estland samt i övriga skandinaviska länder.

I Sverige däremot är svenskarna majoritetsbefolkningen. Det innebär att i Sverige så är de flesta svenskar, men liksom det finns svenskar som minoritetsgrupper i andra länder, så finns det också annat folk som minoritetsgrupper här i Sverige.

1999, långt innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, beslutade riksdagen att erkänna fem nationella minoriteter: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Detta var sannolikt inte på grund av att riksdagen var rasistisk, så att Sverigedemokraterna är mer rasistiska än några andra riksdagspartier på grund av att de erkänner de nationella minoriteterna känns tämligen egendomligt.

Orsaken till att de nationella minoriteterna i Sverige erkändes var högst troligen för att de skulle beskyddas och ha rättigheter till sina språk och kulturer. Inget rasistiskt med det, tycker jag.

Inget rasistiskt då heller om också majoriteten med sitt språk och sin kultur erkänns. Eller?

Nu är det ju säkert så att de allra flesta av nationella minoriteter här i Sverige har svenskan som modersmål, väldigt många kan inte ens något annat språk. Dels för att de nationella minoriteterna tidigare varit förtryckta, men också för att personerna assimilerats. De flesta samer i Sverige är betydligt mer svenskar än samer. Inte bara på grund av förtryck. Numera blandas folk mycket mer än för hundra år sedan och en same har knappast enbart samer i släkten- och inte heller en svensk.

Därmed är det naturligtvis också viktigt vad man själv betraktar sig som. Det är svårt att vara svensk om man inte känner sig som en sådan. Sålunda ska man verkligen inte påstå att alla i Sverige är svenskar- det är ju faktiskt förtryck. Det var ju vad som ledde till att de nationella minoriteterna slutligen erkändes- för att slippa förtryck.

Lite ironiskt egentligen- de som kallar sig ”antirasister” beter sig på väldigt många sätt just rasistiskt, och de är absolut de som fokuserar mest av alla på hudfärger och ”rasifiering”.

Så vad är då ”svenskt”? Det borde ju lämpligtvis vara sånt som har med svenskar att göra, det vill säga folkgrupperna med svenska som modersmål. Det innebär inte att alla svenskar tycker, tänker och beter sig likadant eller har samma kultur, men det går att se vad som är mer svenskt eller mindre.

Exempelvis så betraktas inte stark religiositet som särskilt svenskt idag. Det ses som ”extremt”. De flesta svenskar är sekulariserade- men många betraktar sig trots det ändå som ”kristna”. Jag tror inte majoriteten av dessa skulle uppskattat att ha levt i Sverige för 200 år sedan då religionen fortfarande var så stark att de kunde dömas till dödsstraff för hor och häxeri.

En annan mycket svensk sak är jämställdheten mellan könen. Precis som religionen har denna haft drygt 200 år på sig att komma dit den är idag på svenskt manér. Tyvärr så finns ju idag gott om feminister som arbetar för att kvinnor ska vara överordnade män, så vad det kommer leda till återstår att se.

Omsorg över familjen, släkt och vänner är tyvärr inte så svenskt längre. Arbete och karriär, det är svenskt. Att dricka alkohol på fester är svenskt.

Det där är lite enkla exempel på vad som är svenskt och varför. Inget av det har med rasism att göra. Jag skulle kunna skriva en mycket längre berättelse om svensk historia och vad som har lett till vad, men jag tror att jag fått fram poängen.