Medan de professionella journalisterna främst sprider kraftigt politisk propaganda, fokuserar majoriteten av medborgarna på filmer de finner i sociala medier med bäbisar, katter, hundvalpar och liknande putte-nutte.
”Det här och det här fick mig att börja gråta”, det citatet känner väl alla igen… Folk orkar inte med att hålla koll på meningsfulla nyheter utan vill hellre fästa ögonen på en massa gull.
Detta vet de professionella journalisterna, och slänger därför in lite bäbisar och katter bland radikalfeminismen från tid till annan. Eller vad ska man säga om orsaken till att SVT lägger upp en artikel under rubriken ”Här busar prinsessan Leonore med påven” och en 51 sekunder lång film där man kan se en gammal gubbe gulla med en bäbis?
Det är inget nytt i det här. Redan i det gamla romarriket visste man att skådespel kunde användas till att hålla folket lugnt och belåtet. Numera håller folket sig självt i styr genom att hänga på facebook och dela på gull-filmer.
Professionell media används dock inte framförallt till att hålla folket i styr, utan till att få in det i ”den rätta tron”. Nyheterna med gulligull går ut på att hålla uppe intresset– ungefär som amerikanska soldater utbildat sig militärt genom tecknade serier.
Så är det med media- dels trams för att göra folket intresserat, och dels propaganda för att mata folket med politik, medan idioterna sitter som småbarn med haklappar och bara gapar och sväljer utan att tänka på vad de får i sig.
Det är därför vi har public service– som en försäkran om att hur korkade medborgarna än är, ska det ändå finnas saklig och opartisk media som är självständig mot politiska, kommersiella och övriga intressen.
Eller hur va. Hur väl sköter svensk public service detta viktiga uppdrag?
Bäbisar och katter. Måhända är nyheter om dem ytterst menlösa, men det har åtminstone inte den faran som ligger bäddad i propagandan…
Maniac Media 
I många fall berör djur folk starkare än andra människor. Hela sverige följde noshörningen Nelsons öde i mitten av 90-talet. Hade media valt att följa hemlöse och dödssjuke Olofs kamp och sista dagar, hade nog intresset inte varit hälften. Handlar bara om gullighets-faktor.
Fast där är ju viss skillnad ändå. Noshörningen Nelson var ju inte precis gullig, däremot var hans öde allvarligt för honom själv och för hans art.
Om hundvalpar trillar omkull när de leker, bäbisar sjunger rocksånger i bilen och katter gosar med bäbisar, då är det inget allvarligt.
Folk tycker alltid djur är gulligare än människor, vad det än må handla om. Men då är det väl en sympatifråga då. Folk kände mer för en noshörning än de troligen skulle för en människa med liknande öde, det är min poäng.
Då börjar debatten om hur mycket djur och människor är värda gentemot varandra. Och vart man ska dra gränsen: för även myror och insekter och liknande är ju liksom djur…
Nja, kom ihåg att det också väldigt mycket rör sig om bäbisar. Och de är ju ändå människor. 🙂
En människa kan inte ha ett liknande öde som en noshörning, eftersom ödet delvis handlade om att arten är utrotningshotad. För människor är det ju snarare tvärtom…
Det kan kännas ibland som att folk känner större sympati för djur än människor, men så är det ju inte. Kött och mjölkindustrierna, bara som exempel, är ju värsta koncentrationslägren.
Man förstår ju syftet iaf. Alla vill ju ha tittare/lyssnare, och det är ju sånt folk vill se/läsa om.
”Läsarvärdet”, som min farsa (reporter) nog skulle sagt. Det som drar störst publik.
Precis. Det är ju det krönikan handlar om.