Annie Lööf om anständighet

Medan riksdagen lekte ”hela havet stormar” under ett halvår i höstas, var det inte sällan man fick höra att nästa statsminister skulle bli Centerpartiledaren Annie Lööf. Främsta argumentet till detta brukade vara att hon hade varit inbjuden till Bilderberggruppen, precis som flera tidigare statsministrar. Ett underligt argument med tanke på att massor av andra svenska ministrar och riksdagsledamöter också varit där, utan att för den sakens skull blivit statsministrar efteråt…

Men nog för att det ändå var just Annie Lööf som bär stor del av skulden till höstens riksdagsanarki: Ena stunden gick det bra för henne att tillsammans med Sverigedemokraterna avsätta Stefan Löfven som statsminister, nästa stund gick det ännu bättre att tillsammans med Vänsterpartiet rösta nej till Ulf Kristersson som en ny sådan eftersom hon inte ville samarbeta med Sverigedemokraterna.

Nej, Annie Lööf och Centerpartiet vill absolut inte samarbeta med ytterkantspartier, det är inte ”anständigt”. Det var hon tydlig med under sitt tal i Almedalen ikväll. För att slippa samarbeta med ytterkantspartier samarbetar hon än med Sverigedemokraterna, än med Vänsterpartiet, det senare med vilket hon åter satte Stefan Löfven på tronen. Mer anständigt så.

Med tanke på hur mycket hon samarbetat med både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet känns det rätt tragikomiskt att höra henne stå och säga att hon aldrig kommer att samarbeta med dem. Inte blir det bättre av att hon säger att hon hellre vill samarbeta ”med mittenpartier”. Det viktiga är väl för helvete inte vilka det är som samarbetar utan vad det är för beslut som fattas!

Om det skulle vara Feministiskt Initiativ som drev igenom att det verkligen togs krafttag med brottsligheten, att dömda våldsverkare överhuvudtaget aldrig längre släpptes ut på Sveriges gator, då skulle jag applådera! Jag skiter fullständigt i vilka som fattar besluten, det enda viktiga är vilka beslut det är som fattas! Och det är det som är anständigt.

Där delar inte Annie Lööf åsikt med mig, men det kunde man nästan tro ibland under hennes tal, då hon talade om att ”kavla upp ärmarna” ”ta ansvar” och ”samarbeta”, trots att det är hon själv som starkast av alla politiker gjort raka motsatsen till allt detta och vägrar att lämna sandlådan. Ja ”samarbeta” vill hon gärna, utom med ”ytterkantspartier” då. Det kan betraktas som märkligt att aldrig någon vetgirig journalist frågat henne varför hon samarbetade med såväl Sverigedemokraterna som Vänsterpartiet i ovan nämnda exempel, men ett svar på den frågan känns väl inte så viktigt för svensk mainstreammedia…

Annie Lööf betraktar sitt eget parti som ett ”mittenparti”. Men det gör inte jag. Jag ser Centerpartiet som Sveriges kanske farligaste extremistparti med den globalism och islamism som osar där. Det är märkligt att vänstern vill samarbeta med människor vars intresse av utlänningar bara handlar om väldigt billig arbetskraft ”för dom allra rikaste”, men det handlar ju om förmågan av att vifta med rasistkortet och köra på med den gamla trötta naziskrämseln.

Även den hördes av flera gånger under kvällens tal. Det var inte sällan jag började undra ifall det var Mona Sahlin som skrivit talet, för jag har nog inte hört lika mycket naziskrämsel sen den senare var ”Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”, som vilken hon blundade totalt för såväl islamister som vänsterextremister och enbart fokuserade på några hundra nazister i landet som hon hela tiden yrade på om.

Men med tanke på att Annie Lööf gärna vill känna sig ”anständig” och inte fraternisera med Sverigedemokraterna på grund av deras ursprung, känns det ändå märkligt att hon inte vill tala ytterst tyst och lite om nazismen, om hon ska vara partiledare för Centern, det parti som en gång i tiden starkast tog till sig av rasbiologi, judehat och främlingsfientlighet. Precis som sossarna och vänstern har Centern noga avstått från att göra upp med sin historia- det känns väl mer anständigt så kanske…