Den som är singel nuförtiden brukar förr eller senare göra ett försök att hitta sin bättre hälft på en dejtingsajt, sådana som Tinder eller Happy Pancake. Efter att ha kikat runt på sådana rätt länge nu, har jag lagt märke till en egendomlig sak vad gäller medelålders kvinnor: Det är inte alls ovanligt att de betraktar sig själva som ”glada och spralliga tjejer”.
Här förklarar jag varför medelålders kvinnor inte är varesig ”spralliga” eller ”tjejer:”
Maniac Media 
Många av de där kontaktannonserna är nog skrivna just med humoristiskt syfte…Det sägs att det finns någon för alla. Men med det lilla antal människor de flesta når ut till, är nog chanserna att hitta den personen ytterst små. Den kan ju bo på andra sidan jordklotet. Men det är ändå bättre att vara ensam än med fel person. Gör en bara olycklig i slutändan.
Nä, den där grejen tror jag inte på. Det är nog snarare så att de allra flesta kan vara med väldigt många olika personer, men ju mer kräsen man är desto svårare blir det naturligtvis. Vissa har nog lätt att vara ensamma kanske och lätt att finna ”fel” hos andra, medan andra har lätt att hitta ”rätt” hos många och inte gillar att vara ensamma. Så vad som gör en mest olycklig i slutändan är naturligtvis vilken typ av människa man är.
Jag uppfattar inte att tanterna som beskriver sig som glada och spralliga tjejer gör det i humoristiskt syfte, utan kanske snarare för att de egentligen inte har nåt vettigt att skriva.
Det är ju som vanligt kvinnor som väljer och min erfarenhet är att de flesta börjar direkt att desperat söka alla fel de kan hitta hos varje man de träffar, istället för motsatsen…Många har en hel checklista över alla krav som ska uppfyllas för att över huvud taget svara. Men skriver knappt något om sig själva. Det är som upplagt för förnedring.
Nej, inte just det där exemplet. Det var nog inte menat så. Men många andra.