Mona Sahlin är ju en av de många personer som gått i bräschen för att Magdalena Andersson skulle väljas till ny partiledare för Socialdemokraterna och därefter bli den första kvinnan som svensk statsminister. Som jag tidigare tagit upp skrev ju Sahlin exempelvis en ytterst manhatande krönika i Expressen om den saken med avslutningen ”välj henne för att hon är kvinna”.
Därför upplever Sahlin säkert valet av Andersson som partiledare som en vinst, även om den enda som ville kandidera mot henne var Jan Emanuel Johansson.
Jag kan dock ändå inte låta bli att tro att Sahlin trots det känner en viss bitterhet, eftersom det egentligen skulle ha varit hon själv redan 1995. Mona Sahlin och Magdalena Andersson har detta gemensamt: De var båda specialutvalda broilers, handplockade och uppfostrade av ledningen i syfte att bli partiledare och statsminister med fokus på sitt kön.
Sahlin valde en annan väg, en väg kantad av skandaler. Det måste kännas rätt bittert idag.
Vill du stödja mitt arbete? Swish: 0730467053
Maniac Media 
Jag vill inte heller ha henne som statsminister och jag hoppas att de röstas bort i nästa val. De vet inte ordet av jämställdhet. Det är det inte många som gör nu.
Allra bäst vore förstås om antingen kommunisterna eller centern vägrar att släppa fram henne och det skulle leda till nyval redan nu i höst.
Ja, men det kommer nog inte hända.
Nej, knappast…