I min förra krönika skrev jag om Moa ”Arbogakvinnan” Wallin och hennes kritiserade mobbingtweet mot 15-årige Gustav som håller koll efter inbrottstjuvar.
Där nämnde jag att hon är anställd av Sveriges Radio och ansvarig för sociala medier, information som fanns på Katerina Janouchs blogg. Tydligen stämmer inte detta. Jag sökte efter Wallin på Sveriges Radio för att ge henne möjligheten att komma med en kommentar och förklara sin syn på historien- jag ställer ju en och annan fråga till henne i min tidigare krönika.
Då upplystes jag om att hon varken är anställd av Sveriges Radio eller ansvarig för sociala medier, hon är tydligen anställd av produktionsbolaget Tredje Statsmakten för att göra satir i Tankesmedjan i P3:s digitala kanaler. Därför har jag nu uppdaterat dessa uppgifter- alla vill vi väl motarbeta fake news.
Satir… Det brukar ju heta så, när man sprider mobbing, elakhet och rent internethat. Nu säger jag inte att Wallin gör det genom sitt arbete på Tankesmedjan eller Sveriges Radio, för det vet jag inget om. Men hon gör det sannerligen via sitt twitterkonto, och det är hon absolut inte ensam om.
Alla minns väl Karin ”Kakan” Hermansson som länge spred ett enormt hat mot män och poliser och slutligen kritiserades så kraftigt att hon började förlora de samarbeten hon hade genom att vara en TV-profil? Det gick så långt att hon slutligen kom ut med en offentlig ursäkt till alla poliser (men självklart inte till män) i hopp om att historien skulle sluta där.
Men själv har jag inte sett mycket av henne efter det (utom på skattefinansierade SVT och Sveriges Radio naturligtvis, de har alltid varit trogna mot Kakan och låtit henne delta i ”Historieätarna”, ”Sommarpratarna” och liknande program). Det känns som om Kakan skjutit stor del av sin karriär i sank genom sin ”satir”.
Folk är i allmänhet ganska elaka- det är ju därför mobbing är ett så allmänt och vanligt problem- men det beror troligen inte på att de är elaka med flit. De fattar sannolikt helt enkelt inte vilken skada de gör.
Jag kan tänka mig att en majoritet av människorna i själva verket vill vara rätt så hyggliga och antagligen också betraktar sig som det. Det är de ju självklart inte, men av och till händer det. Som i sådana här fall, när många på en gång kommer till insikt om att nån riktigt driven ”komiker” inte alls ägnar sig åt ”satir” utan bara är en taskig hatare. Då kan det faktiskt hända att många på en gång reser sig och säger: ”Stopp! Vad i helvete sysslar du med egentligen?!”
Och så står ”komikern” där, och fattar inte vad som hänt. Mumlar lite. Det var ju bara på skoj. Satir och ironi. Ööööh…
Wallin har nog skitit i det blå skåpet nu. Hon har trampat i klaveret på samma sätt som Hermansson. I värsta fall blev detta slutet på hennes satiriska karriär.
Maniac Media 
”Det var ju bara på skoj” sade varje mobbare någonsin.
När det ständigt upprepas slutar man tro att det är på skoj.
Håller helt med dig och även Kristian här ovan! Det är precis så det är.
Största problemet är alltid varför det stora flertalet, eller alla med normal moral och uppfostran, aldrig tar avstånd från den sortens människor. Alla som på något sätt kränker, hånar, är elaka mot eller har kul på någon annans bekostnad. För det är ytterst sällan folk gör det. De har alltid massor av vänner, stöd, följare på nätet, etc. Och alltför ofta läggs skulden istället på offret.
Sen ingår det även hos de allra flesta, har jag allt mera insett genom livets gång, att reagera med ilska och bestörtning varje gång någon bara reagerar över hur illa man betett sig eller hur elak man har varit. Då är man ”ansatt”, hotad och själv mobbad. De flesta tycks aldrig kunna tycka synd om eller känna för andra alls – bara just sig själva. Och det egna jaget kan aldrig göra fel. Så varje gång någon inte direkt håller med om allt – eller än värre har mage att ifrågasätta, reagera eller kritisera något man själv valt att göra – så är den personen en idiot och helt sjuk i huvudet. Det var först i 20-årsåldern jag började märka att de allra flesta vuxna också var på det sättet. Inte bara mobbarna i skolan. Att det inte var någon skillnad alls.
Hela livet har handlat om människors helt oprovocerade elakhet, kränkningar och påhopp på olika sätt. Bokstavligen. Jag tror att det istället är undantag som har bättre moral i hur de beter sig och behandlar andra. Jag trodde det var något som alla med normal uppfostran hade med sig redan från starten. Men jag hade fel.
Sen ska man inte behöva vara rädd för konsekvenserna bara för att göra det rätta heller. Det ska också komma naturligt. Men det verkar vara det enda som hindrar de flesta från att säga och göra precis vad som faller de in.
Jag brukar ofta tänka på hur det skulle varit om jag själv hade betett mig och behandlat andra på samma sätt som de har gjort med mig, gjort och sagt samma saker…Och inser alltid att det vore helt VANSINNIGT. Helt otänkbart. Varför har det då gått bra för alla dem? Där är beviset för att karma och allt sånt trams inte existerar.
Så verkar det vara, tyvärr.
Två förklaringsmodeller (det finns fler):
1) Dominans. Jordan Peterson talar en hel del om detta. I princip bildar alla djur hierarkier, och envar får se till att ”stå på sig, annars gör någon annan det”. Det är bättre att vara på botten än att vara utanför. Man accepterar nästan vad som helst för att få vara med. Se diverse mandomsprov hos ”primitivfolk” och ”nollning” i moderna länder.
Rent ut sagt: din DNA skiter i hur du mår, bara den får fortsätta finnas till.
2) Min egen teori: Jägare-Samlare-Band. Dvs mellan 20 och allra högst 150 personer som är mer eller mindre släkt och lever tillsammans. Alla samarbetar, ingen hierarki, den som kan något gör det och lär andra.
Större delen av vår tid som homo sapiens levde vi i band. Detta innebär att varje person du träffar på över maxgränsen på 150 potentiellt sett är en _fiende_. I en mindre stad, en storstad, men framför allt via internet ”träffar” du lätt tusen personer på en dag. Vår primitiva hjärna klarar inte av det. Flykt- och kamprespons dygnet runt. Oftast hålls det i schack av tradition, uppfostran, rädsla för repressalier eller ren lättja. Ibland inte. ”Ibland” kan vara allt för ofta.
Menar du verkligen att det inte skulle vara någon hierarki i små folkgrupper av 20-150 personer? Det är en MYCKET tydlig hierarki i sådana och inte enbart bland människor. Det är bara att titta på vargar till exempel som lever på samma sätt som människor naturligt gjort.
Jag är inte särskilt lättkränkt och tycker att elak satir är någonting positivt.
Om Wallin hade utnämnt Jimmie Åkesson till ”Sveriges töntigaste person” hade en hel del sd-väljare blivit upprörda.
Dock inte jag.
Skillnaden ligger dels i att Åkesson är en offentlig person och dels i att Åkesson är en vuxen person.
När Wallin ägnar sig åt att utnämna en icke offentlig femtonåring till ”Sveriges töntigaste person” är det inte längre satir.
Det är twitter-mobbing.
Samma sak med Kakan.
Det är inte ”satir” att håna mördade personer och deras anhöriga/kollegor.
Det är på något sätt ändå positivt att Wallin och Kakan visar sina rätta personligheten bakom godhetsmasken.
Den här Wallin är ny för mig så jag vet inte om hon brukar gömma sig bakom någon godhetsmask, men Kakan gör det ju absolut inte. Hon har väl alltid visat sitt rätta ansikte?
För att det ska vara satir krävs att det har en rolig, vass poäng. Att bara kalla någon töntig har ingen poäng, oavsett ifall personen är offentlig och vuxen eller inte. Sd-väljare är nog rätt vana vid att Åkesson (eller de själva) kallas för olika negativa saker. Jämfört med att vanligen anklagas för att vara nazister och fascister är det mest att rycka på axlarna för de flesta att betraktas som töntig tror jag.
Om alla människor som inte behandlar andra som de själva vill bli behandlade försvann, skulle det nog inte finnas många kvar…
Som jag tror jag skrivit tidigare: De enda massor av människor har ”respekt” för (= aldrig skulle kränka) är folk de är rädda för, eller som de vet att det kan bli konsekvenser av annars som drabbar de själva…Då allting alltid återgår till en själv. Och varje person som är snäll och därmed en mes eller tönt i deras ögon, är det fritt fram att göra det med hur mycket som helst…Det tycks t.o.m. trigga igång elakheten och mobbningsfasonerna hos folk. Ungefär som en del barn som plågar djur just bara för att de kan. Respekt för dessa människor innebär alltså bara rädsla för konsekvenserna – helt fel innebörd av ordet. I denna bisarra värld vi lever i, är det alltså bättre att vara hård och otrevlig eller gärna direkt aggressiv och hotfull till sätt och personlighet för att få respekt och slippa bli kränkt av folk hela tiden, med de helt snedvridna värderingar och moral de flesta tycks ha. Om man nu vill ha ”respekt” från den sortens människor över huvud taget, vill säga. Däremot vill ju alla bli lämnade ifred, utan diverse påhopp och kränkningar. Vilket aldrig har gått.
Däremot har jag respekt för folk som vågar stå upp emot och ge sig på översittare. Men allt i livet, liksom i djurvärlden, tycks handla om en näringskedja. Någon man inte rår på eller vågar stå upp mot kränker en, man känner sig arg, liten och svag och bestämmer sig för att ta ut det på någon annan som man anser stå under sig själv…Denne mår dåligt av det och bestämmer sig för att göra lika, osv, osv…Att säga att alla inte är så är ju en självklarhet. Men då det stora flertalet tyvärr verkar vara det, bli de personerna ändå en minoritet. Och betydligt svårare att finna.
Att söka i det förflutna är också meningslöst. Ingen man haft dåliga erfarenheter av har ändrat sig. Jag är rätt övertygad om att personlighet hänger med redan från starten hos många. Att det är något man föds med. Och att vissa då helt enkelt föds med elakheten i sig och viljan att utöva makt över andra genom kränkningar, maktmissbruk och elakhet. Och fortsätter med det hela livet, i den mån som accepteras av omgivningen. Medan andra aldrig skulle göra det som barn heller.
Har alltid undrat varför så många ändå gillar den sortens människor som ovan nämnda i alla fall. Och på senare år kommit fram till svaret att alla som gör det, är precis lika själva. Så det säger nog rätt mycket om folk ändå vilka de umgås med…